Nu skannar jag negativen själv och jämför dem med fotobutikens digitala versioner, och så kommer jag över en av mina drömkameror till ett riktigt lågt pris.
Jag digitaliserar alltid mina analoga bilder så att jag kan se dem på datorn och mobilen. Och jag väljer den enkla lösningen och låter fotobutiken skanna negativen i samband med att jag lämnar in filmerna för framkallning. Jag väljer att få de digitala versionerna som högupplösta jpeg-bilder på cirka 30 megapixel, ett alternativ som kostar omkring 350 kronor per film.
Bilderna skickas via en länk i ett mejl, och när jag har fått mejlet kan jag även hämta de framkallade negativen i butiken.
Precis som man kan framkalla sin film själv – vilket jag inte har provat än – kan man på egen hand göra digitala versioner om man har negativen och en filmskanner. Det kan bli en besparing i längden, och samtidigt får man möjlighet att skanna gamla negativ som man kanske har liggande.
Därför var jag nyfiken på att se hur bra kvaliteten blir när jag skannar själv, jämfört med de digitala versioner jag får från fotoaffären. Så jag lånade en Pacific Image PowerFilm Plus från distributören Focus Nordic. Skannern kostar drygt 10 000 kronor och har fördelen att man kan skanna många bilder åt gången. Man lägger bara en bunt filmremsor i skannern, så sköter den digitaliseringen av alla bilder utan att man behöver göra mer.
Det är väldigt enkelt och jag skannade 24 bilder från en filmrulle på en knapp timme. Jag valde den högsta upplösningen på 24 megapixel och aktiverade automatisk borttagning av dammfläckar. Det finns även billigare filmskannrar, men de kan oftast bara skanna en bild i taget, och varje gång måste man flytta filmen och starta en skanning på datorn.
Så skannar du film
Kvaliteten på bilderna jag skannade med PowerFilm Plus blev mycket bra. Färgerna var något annorlunda än i fotobutikens skanningar, men sådant kan även skilja sig från butik till butik. Skärpan och detaljrikedomen är inte riktigt lika bra som i bildfilerna från fotoaffären, men bilderna från skannern är å andra sidan inte riktigt lika korniga. Man måste dock zooma in ganska nära för att märka de små skillnaderna i skärpa och kornighet.
Bilderna från fotoaffären var beskurna något snävare än dem jag fick från skannern, så jag fick alltså med lite mer av motivet när jag skannade själv. Båda metoderna är dock fullt användbara och ger fina resultat.
Sex kameror till kanonpris
Förresten har jag fått tag på en av de gamla analoga systemkamerorna som har stått högst upp på min önskelista. Minolta XD-7 lanserades 1977 och utvecklades delvis i samarbete med Leica. Det var Minoltas första kamera med både slutartids- och bländarprioritet. Den har en gedigen metallslutare och en speciell dämpning av spegeln, och dessutom är den väldigt snygg att se på. Andrahandspriserna brukar ligga mellan 1 500 och 4 000 kronor, men jag fick den mycket billigare.
Jag upptäckte den på en auktionssajt på nätet där den var till salu tillsammans med fem andra Minolta-kameror. Modellerna var inte specificerade, och därför var det nog inte många som insåg att en av de sex kamerorna på bilden var en XD-7. Spekulanter som hade aktiverat aviseringar för att bli informerade när den här modellen bjuds ut till försäljning fick alltså inget meddelande om just den här kameran.
Den självgjorda skanningen har något lägre skärpa, men den är samtidigt mindre kornig än skanningen från fotobutiken.
Jag kände igen kameran på bilderna, och det var till och med den attraktiva, svarta versionen av XD-7, som var dyrare än silverversionen när de såldes som nya. Jag såg även några andra lockande modeller som jag var intresserad av, och jag fick alla sex kamerorna för 800 kronor inklusive frakt. När paketet kom fram kunde jag konstatera att XD-7:an var i väldigt fint skick. Jag har inte testat den med film ännu, men alla funktioner verkar vara okej.
De övriga fem kamerorna verkar också vara i gott skick. Det var bl.a. en Dynax 7000i, som var toppmodellen i slutet av 1980-talet, och två Dynax 5, som är en kompakt men relativt avancerad analog systemkamera som lanserades 2001.
Alla sex kamerorna levererades med objektiv, så jag fick samtidigt några utmärkta objektiv till min samling.
Så håller jag reda på negativen
Jag behåller alltid negativen så att jag vid behov kan skanna dem igen med andra justeringar. Om du låter fotobutiken skanna skulle jag också rekommendera att du hämtar negativen så att du har dem om du vill skanna dem själv vid senare tillfälle. Organisera negativen så att det är lätt att plocka fram rätt negativ när du behöver dem. Här ser du hur jag förvarar dem.
Pärm
Jag har köpt speciella negativfickor i en fotoaffär och sätter in dem i en pärm.
Sax
Filmerna brukar vara klippta i remsor om fyra till sex bilder vardera när man hämtar dem från framkallningen, men ibland får man en rulle med hela filmen. Då får man själv klippa filmen i lämpliga längder.
Etiketter
På vissa negativfickor kan man skriva filmens innehåll. På dessa har jag skrivit på en liten klisteretikett, så att jag lätt ser vad som finns på filmerna.
3 sätt att digitalisera bilder på film
Fotohandlaren
Det enklaste är att låta fotoaffären skanna negativen när du får dem framkallade. Detta brukar kosta 300–400 kronor extra och du får vanligtvis ett mejl med en länk för att ladda ner bilderna. Kvaliteten är ganska hög.
Filmskanner
Med en filmskanner kan du själv digitalisera dina analoga bilder. Vi har goda erfarenheter av modeller från Plustek och Pacific Image. Det finns också ett fåtal flatbäddsskannrar som kan skanna både vanliga dokument och film. Priserna börjar på lite under 5 000 kronor.
Kamera
Med hjälp av en hållare med lampa kan du använda kameran som skanner. Du tar helt enkelt ett foto av filmbilden med ett makroobjektiv på kameran, vilket går snabbare än att använda en skanner. Adaptern Easy35 från finska Valoi kostar 2 590 kronor.
