Den här gången letar vi efter kameror för speciell film och plockar fram den gamla, analoga spegelreflexkameran ur garderoben, men är det för sent?
På kort tid köpte jag inte mindre än tre spegelreflexkameror från 1980-talet samt diverse objektiv till Minoltas system. Det innebar att jag kunde använda olika film i kamerorna, så att jag hade två typer av färgfilm i två av dem och svartvit film i den tredje.
Jag använder enbart negativfilm, som är billigare än diafilm och inte kräver lika exakta exponeringar, och utbudet av negativfilm är dessutom större. Jag ägnade mycket tid åt att ta reda på egenskaperna hos olika filmtyper på internet innan jag köpte de första rullarna, och jag valde några säkra kort, nämligen Kodak Gold 200 för färg och Ilford Delta 100 för svartvitt. I analoga kameror bestämmer filmen ISO, och jag valde de relativt låga ISO-värdena 100 och 200, eftersom jag främst skulle fotografera utomhus på sommaren.
De filmer jag valde kostar båda omkring 150 kronor styck för en rulle med 36 bilder. Det finns både billigare och dyrare negativfilm, och det finns även film som är mycket mer experimentell och till exempel har hård kontrast eller kraftiga färgtoner. Dem väljer jag dock bort tills vidare.
ANMÄL DIG TILL VÅRT NYHETSBREV
Vi ger dig något att fundera över varje dag – direkt i din inkorg.
När jag har exponerat en hel film lämnar jag in den för framkallning i en fotobutik. Framkallningen kostar omkring 300 kronor, och då får jag även digitala skanningar av bilderna i jpeg-format med en upplösning på cirka 25 megapixel. Det finns även andra upplösningar och filtyper att välja mellan, så priset kan bli både lägre och högre. Efter några dagar får jag bilderna skickade till mig via överföringstjänsten WeTransfer., så att jag kan ladda ner dem med detsamma. De framkallade negativen kan jag hämta i butiken.
Förutom vanlig 135-film, den storlek mina spegelreflexkameror använder, finns det bara några få andra filmformat som fortfarande går att köpa idag. Ett av dem är stor 120-film för mellanformatskameror, och utöver det tillverkas även några filmvarianter för det mycket mindre 110-formatet. Med 135-film får man bilder i storleken 24 x 36 mm på filmremsan, vilket är detsamma som fullformat i digitalkameror. Bilderna på 110-film är 13 x 17 mm, en storlek som ungefär motsvarar Four Thirds-sensorer i digitalkameror, och 110-kameror är mycket riktigt ganska kompakta.
Så här ställer du in kameran
Döden i källaren
När jag upptäckte att man fortfarande kan köpa 110-film började jag leta efter en begagnad kamera i det formatet. Det kom i början av 1970 och kamerorna var oftast utformade som en liten platt låda som man höll upp framför ögat. De flesta hade inga inställningsmöjligheter, utan i stort sett bara en avtryckare. Kungen i denna kameraklass var Canons 110 ED20 med ljusstarkt objektiv, bländarprioritet, med mera. Begagnad brukar den kosta över 800 kronor, vilket är mer än jag vill ge för en kamera som jag bara köper för skojs skull och som kanske inte fungerar.
Jag hittade dock ett bra alternativ, nämligen en Minolta Pocket Autopak 460T för 175 kronor. Den har både vidvinkel- och teleobjektiv, samt manuell skärpeinställning. Jag fick till och med tag på efterföljaren 460Tx för en femtiolapp, men på den funkade inte blixten. Jag har köpt tre filmer i 110-format men har ännu inte hunnit ta några bilder med den lilla kameran.
Här kan man ana den något varma tonen som Kodak-film ofta ger. Bilden tog vi på Kodak Ultramax 400.
Nu började jag känna mig nostalgisk på allvar, så jag gick ner i källaren och rotade fram min gamla systemkamera från slutet av 1990-talet, en relativt billig Pentax MZ-50 med autofokus. När jag hade köpt nya batterier till den verkade den fungera – tills jag tryckte ner avtryckaren och det hördes ett otäckt ljud. Efter lite research på nätet kunde jag konstatera att den här generationen av Pentax-kameror tydligen hade små plastdelar vid spegeln som idag har blivit gamla och sköra, vilket gör att många av kamerorna inte längre fungerar.
Jag ville verkligen få tag på en begagnad systemkamera med autofokus, men det skulle visa sig bli mer än bara en kamera, och det fanns alltså olika brister som jag måste vara uppmärksam på i den fortsatta pryljakten.
Så löser jag problem med batterier
Äldre kameror – vanligtvis från före 1980 – går på batterityper som inte längre finns att köpa, bland annat eftersom de innehöll kvicksilver. Vissa typer kan ersättas med dyra specialbatterier, men det finns även andra sätt som kan variera något beroende på batterityp. Här ser du hur jag har gjort.
En av mina kameror från tidigt 1970-tal använder två RM-640-batterier på 1,4 V vardera, som inte säljs längre. Här har jag tagit två vanliga LR44-batterier på 1,5 V vardera och tejpat ihop dem. De ersätter fysiskt det ena av de två ursprungliga batterierna.
Det andra av de ursprungliga batterierna ersätter jag med hopknycklad aluminiumfolie. Spänningen från de nya batterierna är något högre. Det kan påverka ljusmätaren så att den vill underexponera, så jag ställer in ISO ett steg under filmens – väljer alltså ISO 200 för en ISO 400-film.
Ljusmätaren i en av mina gamla spegelreflexkameror drevs av ett EPX-625-batteri på 1,35 V, en variant som inte säljs längre. Även här har jag använt ett vanligt LR44-batteri och köpt en liten MR-9-adapter som anpassar storleken.
Även om spänningen från det nya LR44-batteriet är något högre, tycks ljusmätaren i spegelreflexkameran mäta korrekt, så jag behöver inte ändra ISO-värdet.
