Med moderna mått kräver fickkameran Fujifilm XF1 ett rätt udda handhavande. Det krävs nämligen två händer för att hantera den eftersom man måste dra ut objektivet och vrida på det för att kameran ska starta, och man måste även vrida på objektivet för att zooma, precis som hos en spegelreflexkamera och som hos Fujifilm X10.
Man får alltså ingen snapshotkänsla av XF1, men kameran, som har ett behärskat brännviddsomfång på 25–100 mm, vänder sig också mer till den bakåtlutade finsmakaren med all tid i världen. Fujifilm har inte lagt allt krut på designen; de har också satsat på bildkvaliteten, som är väldigt uppseendeväckande. Bildsensorn är nästan 40 procent större än på de flesta andra kompakta entusiastkameror, och det gör avtryck i bilderna. De höga ISO-värdena imponerar med ganska lite brus, och Fujinons optik tecknar generellt skarpa bilder, trots att man kan ana en kromatisk aberration och missteckning i vidvinkelområdet. Båda delarna avlägsas dock enkelt senare i bildbehandlingen.
Fin färgåtergivning
Vitbalansen gör bra ifrån sig och träffar rätt förutom i blandljus, där de flesta andra kameror också har problem. Färgerna återges riktigt bra på den 3,0 tum stora lcd-skärmen, trots att den bara har 460 000 punkter.
När man har vant sig vid de olika funktionerna i XF1 upptäcker man att kameran har en massa äss i rockärmen, bland annat den nya E-Fn-knappen, där man via skärmen kan användarkonfigurera upp till sex extra knappar. Det är en riktigt praktisk funktion. Det ingår även en rad avancerade filter, bl.a. möjligheten att ta panoramabilder i en enda glidande rörelse. Man kan också lattja med bilderna redan i kameran med Leksakskameraeffekt och det speciella filtret Dynamisk ton.
Fujifilm anger 300 bilder per batteriladdning, vilket dock är en aning optimistiskt. I praktiken var siffran något lägre.
Fujifilm XF1
