Kalla vinterdagar är perfekta för stämningsfulla porträtt, så vi placerade familjen framför kameran. Här visar vi hur du kan använda ljus och skugga för att ge ansikten karaktär, hur du skapar intressanta scener med din heminredning och hur du ger motiven mer liv genom en speciell användning av blixtljus.
Det är kallt och mörkt ute, och naturen är inte direkt någon sprudlande bakgrund för porträttfoton så här års. Men årstiden är perfekt för att stanna inomhus och fokusera på motiv som gör sig bra i bekväm hemmiljö. Porträtt av dina nära och kära är utmärkta motiv i detta sammanhang.
Farväl till färgerna
Att fotografera hemma kan innebära vissa utmaningar. Utrymmet kan vara begränsat och ljuset svagt, och det kan vara svårt att hitta en miljö som är fullkomligt harmonisk och fri från distraktioner.
Innan vi satte igång med själva porträttfotograferingen gick vi runt ett par dagar och letade efter lämpliga platser att fotografera på i lägenheten som utgör bakgrunden för bilderna i denna artikel. Vi letade efter platser som kunde ge intressanta förgrunder och bakgrunder för våra porträtt i hemmiljö, och vi var särskilt uppmärksamma på hur solljuset föll in i lägenheten vid olika tider på dagen.
Vi hade bestämt oss för att inte använda något annat ljus än naturligt solljus från fönstren och artificiellt ljus från lamporna i lägenheten. Detta är inte de bästa förutsättningar man kan tänka sig att ta färgfoton i, eftersom artificiellt ljus från i synnerhet glödlampor kan ge upphov till en mindre attraktiv färgton som kan vara svår att neutralisera, även med omfattande bildbehandling.
Färger är dock inte nödvändiga för bra porträttfoton, närmast tvärtom. När du fotograferar i svartvitt undviker du inte bara olyckliga färgstick, många gånger blir resultatet dessutom ett mer fokuserat porträtt med större närvarokänsla, eftersom du går rakt på sak och tar bort faktorer som kan distrahera och stjäla uppmärksamheten.
Detta gäller inte bara en skrikig skjorta eller en färgglad bakgrund, utan även nyansskillnader och ojämnheter i huden.
Ställ in kameran på svart-vitt
Dessa tonas ner när du fotograferar i gråskala. Du får därmed ett mer universellt och tidlöst porträtt där karaktäristiska ansiktsdrag och uttryck får bära motivet.
Vi ställde in kameran på att fotografera i svartvitt, vilket endast påverkar jpeg-filerna. Om du väljer att även låta kameran ta bilder i råformat får du dessutom en neutral färgversion av bilden. Det är ett bra säkerhetsnät om du vill ha optimala förutsättningar för redigering.
Naturligt ljus vid fönstret
Ljus från fönstret återspeglas i ögonen. De små ljusreflexerna skapar närvaro i porträttet.
Hur ljuset faller på ansiktet har avgörande betydelse för porträtt i svartvitt. Samspelet mellan ljus och skugga mejslar fram ansiktet och ger det karaktär.
Även om du fotograferar inomhus kan du fortfarande utnyttja det naturliga solljuset. Allt du behöver är ett fönster där ljuset kan strömma in. Lägenheten där vi fotograferade ligger på bottenvåningen. Den fick inte solljus hela dagen, men vi märkte att det flödade in i vinkel genom köksfönstret mitt på dagen.
Familjen hade gått med på att agera modeller, och till att börja med bad vi kvinnan i huset att ställa sig nära fönstret med ansiktet halvt vänt mot ljuset. Större delen av ansiktet hamnade i direkt ljus medan skuggor dämpade den andra delen. Det skapade djup i motivet, vilket förstärktes av skuggorna på väggen som lutade i samma vinkel som huvudet.
Väggen var täckt med vitt kakel i ett enhetligt mönster, vilket gav en minimalistisk bakgrund. Vi komponerade bilden så att linjerna låg helt rakt, och valde bländare F1.4 och ett 85 mm-objektiv, vilket gjorde bakgrunden behagligt oskarp. Kameran var inställd på bländarprioritet och ISO på auto.
Ansiktet mot kameran och kroppen något åt sidan är en klassisk porträttpose som skapar ett dynamiskt uttryck.
Kameran var inställd på bländarprioritet och ISO på auto. Vi fick en slutartid på 1/640 sekund och ISO 400, så vi klarade oss utan stativ. Kamerans ögondetektering ställde automatiskt in skärpan på ögat.
Medan solen strålade in i lägenheten riktade vi kameran mot familjens yngsta barn, som satt med ryggen mot ett fönster. Här hade vi naturligtvis kraftigt motljus, vilket man ofta vill undvika eftersom det är svårt att få en jämnt exponerad bild utan att personen hamnar i skugga.
Genom att bryta mot konventionella exponeringsregler kunde vi dock få ett mycket rent och naturligt porträtt. Vi exponerade för pojken och justerade upp exponeringskompensationen lite, så att den mycket ljusa bakgrunden blev helt vit och detaljlös. Endast pojken kvarstod som bildens centrala motiv.
Så påverkar brännvidden
Nya vinklar i trappan
I vår jakt på intressanta platser att fotografera hade vi särskilt fastnat för den smala trappan mellan lägenhetens två våningar. Den gav oss möjlighet att fotografera ur andra vinklar än vi kunde i resten av lägenheten.
Att fotografera uppifrån ned mot personen gör att ansiktet och särskilt ögonen blir mer framträdande. Vi försökte fotografera från det översta trappsteget men insåg att vårt 85 mm-objektiv gick för nära motivet i den trånga miljön. Vi bytte till ett 30 mm-objektiv, och det gav tillräcklig bredd. Vidvinkel är inte det mest självklara valet för porträtt, men det kan ofta vara vad som behövs för inomhusbilder.
Inomhus kan du inte alltid hålla det avstånd till personen som krävs med ett klassiskt porträttobjektiv på exempelvis 85 mm. Om du då har en standardzoom på cirka 24–70 mm kan du ofta stå på lagom avstånd.
ISO 1600 gav en del brus, men det var lätt att åtgärda genom brusreducering när vi redigerade.
Oavsett brännvidd bör objektivet vara ljusstarkt. Då kan du använda rimliga slutartider i svagt inomhusljus utan att ISO-värdet blir för högt, och du får bra oskärpa på bakgrunden. Ju närmare personen du står, desto mer oskärpa får du.
I väggen mellan trapphuset och det angränsande rummet fanns en öppning i form av en trekant, och bakom den fanns en takbjälke som bildade horisontella linjer ovanför. Det skapade en intressant inramning för en bild. Den här gången provade vi att ta ett självporträtt.
Vi satte kameran på ett stativ och såg till att den stod helt vågrätt med hjälp av det inbyggda vattenpasset. På så sätt fick vi linjerna att löpa helt vågrätt och lodrätt, vilket skapade en känsla av lugn.
Vi anslöt kameran trådlöst till mobilen via wifi, så att vi kunde fjärrstyra kameran med hjälp av den tillhörande appen på mobilen.
Vi såg till att hålla mobilen utanför bild medan vi fjärrstyrde kameran med den.
Det finns appar för många nyare kameror, och de kan laddas ner gratis. Det är en smart lösning om du vill ta porträtt av dig själv. I det här fallet hjälpte det oss också att få skarpa bilder, trots att ljuset i rummet var väldigt dämpat. Slutartiden blev så lång som 0,6 sekunder.
Det är ofta för långt för att fotografera utan stativ, men med stativ och genom att sköta slutaren på distans kunde vi ändå ta en skarp bild. Autofokusen kan ha svårt att ställa in skärpan i så svagt ljus som här, men eftersom ansiktet var tämligen ljust kunde kameran fokusera på ögat.
Discokula och dubbelexponering
Vi lät vår kreativitet flöda fritt med de sista porträtten. I den yngste pojkens rum hängde en discokula i taket. Med alla lampor släckta och gardinerna fördragna var de cirklande ljusfläckarna från den roterande kulan det enda som lyste upp rummet. Pojken stod under kulan med ljuset virvlande runt sig.
Trots det begränsade utrymmet kunde vi använda 30 mm-objektivet för att ta en bild i stående format som inkluderade både discokulan och pojkens ansikte. Vi valde maximal bländare på F1.4 samt ISO 1 600, men ljuset var så svagt att vi ändå fick en rätt lång slutartid på 1/25 sekund. Vi var alltså tvungna att hålla kameran helt stilla för att undvika oskärpa, och vi fick ta flera bilder innan pojken stod så stilla att en av dem blev skarp.
Kameran var inställd på kontinuerlig tagning, så vi fick många bilder i snabb följd när vi tryckte på avtryckaren. Därmed hade vi flera bilder att välja mellan efteråt. Det är ofta en bra metod när man tar porträtt.
Rörelsen med huvudet var ganska långsam, vilket maximerade effekten.
Dubbelexponering kan vara ett effektivt sätt att skapa intressanta och lite annorlunda porträtt. Vissa kameror har en funktion för multiexponering, ofta under tagningsinställningarna. Vår kamera hade denna funktion och vi ställde in den på att lägga samman två foton till en bild, vilket ju är den klassiska dubbelexponeringen. När man har tagit den första bilden läggs den följande bilden automatiskt ovanpå den första.
Vi tog några bilder av familjens äldsta pojke där vi bad honom att vrida på huvudet så att han först tittade in i kameran och sedan åt sidan. Bilderna blev bra, fast en aning statiska eftersom de två bilderna, som var mer eller mindre identiskt exponerade, låg lite platt ovanpå varandra utan att smälta samman på det sätt vi hade tänkt oss. Vi ville ha en mer dynamisk kontrast mellan de två exponeringarna. Så vi provade en annan metod som också ger en dubbelbild, men med en starkare känsla av rörelse.
Den relativt långa slutartiden gjorde att de virvlande ljusfläckarna från discokulan blev till diffusa strimmor.
Metoden kräver blixt. Du kan använda den inbyggda blixten om kameran har en sådan. Vi tog fram en kamera som hade det, aktiverade blixten och bad pojken att upprepa samma rörelse. Nu fotograferade vi helt enkelt med en lång slutartid på 2,5 sekunder. Blixten frös hans ansikte under en bråkdels sekund när vi tryckte på avtryckaren, medan den efterföljande rörelsen blev en diffus exponering i bakgrunden, precis som vi hade hoppats.