Blåljus och blåvingar: Intervju med Lars Kristensen

Under vintermånaderna finns det inte många insekter att fotografera, så Lars ägnar tiden åt att planera för den kommande säsongen. Först gör han en tio i topp-lista över arter han saknar och sedan tar han reda på när de kan fotograferas. Vissa fjärilsarter uppträder bara under två till tre veckor, så tajmingen är viktig.

”En gång körde jag 36 mil för att fotografera en sällsynt och hotad svartfläckig blåvinge, men när jag kom dit fick jag reda på att jag kom en vecka för sent. Och så fick jag vänta ett helt år”, skrattar Lars. Sedan dess har han fotograferat den vackra fjärilen.

I planeringsfasen tittar Lars ofta på satellitbilder och använder sin kunskap om insekternas levnadssätt och livsmiljöer för att bestämma vart han ska åka och var han ska parkera. Han följer också andra makrofotografer på Instagram, och de tipsar ofta varandra om sällsynta arter.

Under sommarens insektssäsong kan Lars ofta lägga 25–30 timmar i veckan på makrofotografering.

”Jag är noga med att ta ledigt på helgerna och under högsäsongen, som brukar infalla de sista två veckorna i juni och de första dagarna i juli”, säger han.

Men ofta tar han bra bilder även under sina tidiga morgonpromenader hemomkring. En av hans favoriter är bilden av en hedblåvinge som sitter på samma blomma som en trollslända, vilket är ganska speciellt eftersom trollsländan är ett rovdjur.

”Det är ju som om en zebra skulle sova intill ett lejon, och de var helt stilla under den halvtimme jag var där, så jag hade gott om tid att arbeta med bilden. För en gångs skull använde jag stativ för att plåta med lång slutartid och blixt. Och sedan gick solen upp och skapade vackra högdagrar mellan buskar och träd. Det varade i tre eller fyra minuter”, säger Lars entusiastiskt.

För Lars räcker det inte med att bara fotografera smådjuren. Estetiken är viktig. Bilderna ska helst inte påminna om någon annans fotografiska stil. De ska vara så bra att folk vill hänga upp dem som posters hemma på väggen.

”Jag föreställer mig vilka bilder jag vill ta i förväg. Jag vill ta de bästa och vackraste bilderna av sällsynta arter. Med en stor bländare isolerar jag ett litet område av krypet och samtidigt ser jag till att jag får den vackra, mjuka bakgrunden.”

För att få de bästa bilderna måste Lars förstå djurens beteende, till exempel hur skygga de är och i vilken riktning de tenderar att röra sig. Om kamerainställningarna inte är rätt går motivet snabbt förlorat. Vissa småkryp är särskilt svåra att fotografera eftersom de är så snabba och svåra att komma nära. Det gäller t.ex. jordlöpare och små spindlar.

”De stora gyllenlöparna är vansinnigt svåra att fotografera. De håller till ända nere på marken i högt gräs. Och de är blixtsnabba. Man vill få ut dem från gräset, så jag fuskar lite och tar upp dem på en pinne, sätter ner dem igen och plåtar så snabbt jag kan. 99 gånger av 100 sticker de iväg direkt, men ibland sitter de still några sekunder för att återhämta sig och då kan jag ta bilden”, skrattar Lars.

Lars använder inte lockbeten, och han skulle aldrig drömma om att lägga krypen i kylen för att bedöva dem eller döda dem för att få ett lugnt motiv. Han föredrar att fotografera handhållet i ögonblicket och staplar mycket sällan en serie bilder med olika fokus för att få skärpa på hela djuret.

”Det är helt enkelt inte så jag jobbar med fotografering. Jag har testat det och jag kan se lockelsen i det, men jag föredrar ändå en mer omedelbar metod. Dessutom är jag där först och främst på grund av min kärlek till naturen. Jag vill inte skada djuren”, förklarar Lars eftertänksamt.

Lars tar alla bilder i råformat, och han kan lätt ta 500–600 bilder av samma lilla kryp. Han brukar ha med sig sju eller åtta minneskort på 128 gigabyte på sina exkursioner. Han importerar alla bilder till Lightroom, där han sedan bearbetar varje bild individuellt, eftersom ljuset kan variera mycket.

”Jag brukar veta vad jag ska göra för inställningar. Jag lägger ofta en mask på djuret eftersom det ska ha en annan justering än bakgrunden. Sedan sitter jag och justerar – särskilt högdagrar, skuggor, textur, klarhet, brusreducering och skärpa.”

För att skapa ett konsekvent uttryck är han noga med att inte överdriva färgerna, och han beskär och vrider motivet tills det är perfekt. Han har nämligen inte alltid haft tid att komponera optimalt ute i naturen.

Det enhetliga uttrycket framgår tydligt i hans fotobok ”100 danska smådjur – nära inpå”, där de flesta bilderna går i samma färgton och är i stående format. Detsamma gäller posters som Lars säljer på nätet. Boken har inspirerat honom att börja arbeta på en uppföljare, som är på gång. Och det råder ingen tvekan om vilka tre djur han helst skulle vilja ha framför kameran.

”Ett djur som jag verkligen drömmer om att fotografera är ekoxen. Det är en stor skalbagge som planterades in norr om Köpenhamn förra sommaren, så nu kan man se den i Danmark för första gången på flera år. Jag har tagit bilder av dess kusin bokoxen, men ekoxen är helt fantastisk. Och så finns det en art som kallas större timmerman, som också är en stor skalbagge. Jag har tillbringat hela dagar på Jylland för att hitta den, men utan framgång. Och så måste jag åka ner och fotografera fjärilen sotguldvinge på Falster. I Danmark finns den bara där”, säger Lars med ett brett leende.