Ibland gör man saker utan att det finns någon rationell förklaring. Så var det sommaren 2024 när jag efter mer än 20 år åter laddade film i en kamera för att ta analoga bilder. Vad jag inte insåg den sommaren var vilken omfattning det hela skulle få. Projektet växte och mindre än ett år senare har jag byggt upp en ansenlig samling analoga kameror, objektiv och tillbehör, jag har exponerat åtskilliga filmrullar och jag har fått stor erfarenhet av det gamla mediet. I den här serien får du följa med på resan.
Men varför börja fotografera analogt över huvud taget? På Bonnier Digital FOTO testar jag hela tiden nya digitalkameror, och kvaliteten är i toppklass. Med mycket få undantag ger nya kameror perfekta exponeringar, enorm detaljrikedom, häpnadsväckande skärpa och hög tagningshastighet. Jag kan ta 120 knivskarpa och helt perfekta bilder på bara en sekund med en digitalkamera. Jag har alltså långt ifrån lagt digital fotografering på hyllan, för det är fortfarande roligt och stimulerande. Men analog fotografering erbjuder något helt annat.
ANMÄL DIG TILL VÅRT NYHETSBREV
Vi ger dig något att fundera över varje dag – direkt i din inkorg.
Läs mer
Priset per bild som jag tar på film är vanligtvis runt tio till femton kronor. Det innebär att jag tänker efter mycket mer innan jag trycker på avtryckaren än när jag fotograferar digitalt. Med många av kamerorna måste jag dessutom fokusera och ställa in slutartid och bländare manuellt, vilket sänker mitt tempo ytterligare. Det innebär samtidigt att jag får en kontroll som jag inte alltid känner att jag har när digitalkamerans dator tar över. Analoga bilder har också ett uttryck och en känsla som man inte får med digitala bilder. Bilder tagna på fotografisk film är långt ifrån perfekta. De är inte alltid helt skarpa, och färger, kontrast med mera varierar beroende på filmtyp och exponering. Detta ger upphov till en textur och närvaro som är helt annorlunda än i digitala foton.
Mitt intresse väcktes när jag skannade gamla negativ och återupptäckte bildernas textur och fysiska påtaglighet. Och så hittade jag en gammal filmrulle som jag aldrig hade låtit framkalla. Jag hade ingen aning om vad som fanns på den och lämnade in den för framkallning. Nu fick jag återigen uppleva glädjen i att spänt vänta på resultatet. Det visade sig vara bilder av släkt och vänner från år 2000. Samtidigt fascinerades jag av mekaniken och utseendet hos främst japanska spegelreflexkameror från första halvan av 1980-talet. De är kompakta, skärpan ställs in manuellt och man kan vanligtvis använda bländarprioritet. Zoomobjektiv var inte så vanliga och kamerorna såldes ofta med ett ljusstarkt och kompakt 50 mm-objektiv.
40 år och i fint skick
Dette bildet fra Portugal i 2001 er et av dem jeg skannet og som vekket interessen min for analog fotografering igjen.
Så jag började leta efter en begagnad modell av den typen. Drömmen var en Nikon FE2 från 1983, men begagnatpriset är högt så jag ville hitta något billigare. Det slutade med en Minolta X-300, som lanserades 1984. Den kostade mig 750 kronor inklusive ett 50 mm-objektiv på F1.7. Trots sina 40 år på nacken fungerade den nästan perfekt. Det var bara räkneverket för antal tagna bilder som var trasigt. Jag satte i en färgfilm och började plåta. Och det kändes fantastiskt att fotografera på ett helt nytt – eller snarare gammalt – sätt. Det var dessutom förvånansvärt lätt, även om jag ägnade en del tid åt att ställa in skärpan.
Den största utmaningen var att kamerans snabbaste slutartid är 1/1 000 sekund. Jag hade ISO 200-film i kameran, så när jag fotograferade mitt i sommaren fick jag ofta blända ner till F5.6 eller mindre, annars skulle bilderna bli för ljusa även med den kortaste slutartiden, vilket kameran indikerar i sökaren. Därför kunde jag inte få den suddiga bakgrund jag ville ha i t.ex. porträtt.
Efter de första bilderna var jag fast, och jag började leta efter mer utrustning. På Tradera hittade jag ett 28 mm F2.8-objektiv från Sigma och betalade 350 kronor för det, vilket med facit i hand var för mycket. Jag ville kunna fotografera i både färg och svartvitt samtidigt, så ungefär en vecka senare köpte jag en Minolta X-7A, som är samma modell som X-300 men med ett annat namn. Och det var bara början, för snart drabbades jag på allvar av GAS, alltså Gear Acquisition Syndrome – suget efter att köpa utrustning.
Så kollar du skärpan
Den första spegelreflexkameran med autofokus lanserades 1985, så tidigare modeller har bara manuell fokusering. Lyckligtvis är sökaren till stor hjälp och man fokuserar mer eller mindre på samma sätt med alla kameror. Illustrationen visar hur det ser ut i min Minolta X-300.
Split screen
I mitten finns en så kallad split screen. När området är ur fokus är de två halvorna förskjutna. När mitten är i fokus hänger de ihop så bilden blir hel.
Mikroprismer
Runt sökarens lilla split screen finns en krans av mikroprismor som ger ytterligare hjälp. De flimrar när området inte är i fokus.
Så rengör jag kameran
Skicket på begagnad utrustning kan variera mycket. Något kan se helt nytt ut medan annat kan vara ganska dammigt. Oavsett utseende gör jag en grundlig rengöring av allt jag köper. Utrustningen är relativt billig, så jag oroar mig inte så mycket för om rengöringsvätskorna är de rätta. Om du ska rengöra ny utrustning eller mer värdefulla begagnade prylar bör du vara lite mer försiktig.
Jag tar bort damm, smuts och liknande med en mjuk tandborste.
Jag sprutar rengöringsspray för glasögon på bomullskuddar och putsar ytorna.
Till mer svåråtkomliga ställen använder jag bomullstops med glasögonsprej.
Jag använder sensorrengöring på en mikrofiberduk till objektivens frontlins och bakre lins.
Med en blåseball blåser jeg bort støv fra kammeret der filmen sitter.