Så får du snygga bilder i dis och dimma

Dimma är inte en typ av väder som brukar uppmuntra till utomhusaktiviteter, men som fotograf får man inte missa de fantastiska fotomöjligheter som dimsvepta, diffusa motiv erbjuder. Den disiga luften kan skapa en speciell atmosfär och ett unikt ljus.

Dimma är dock ett flyktigt fenomen. Den kan försvinna lika snabbt som den dyker upp, så det gäller att smida medan järnet är varmt. Man har inte en sekund att förlora om man vill ta bra bilder.

Vi gav oss själva i uppdrag att ta så många bra bilder i dimma som möjligt. För att öka motivationen ställde vi in stoppuret på en timme. När tiden var ute var fotograferingen över, så det var viktigt att göra det bästa av tiden.

Att plåta motiv i dimma visade sig dock vara en större utmaning än väntat. Vi satte oss in i vilket väder som brukar krävas för dimma – se faktarutan på nästa uppslag – men även när förutsättningarna verkade perfekta dök det upp faktorer som gjorde att ingen dimma visade sig. I stället kunde det regna, dimman kunde ligga för högt eller så fanns det helt enkelt inte tillräckligt med fukt, så att dimman blev för tunn.

En tidig morgon lade sig dimman äntligen tät över staden. Vi hade packat kameraväskan i förväg för att vara redo att åka. Vi slängde upp den på ryggen och begav oss till en närliggande park.

I väskan hade vi ett stativ och två kameror, den ena med ett standardzoomobjektiv motsvarande 24–80 mm. På den andra kameran växlade vi mellan ett vidvinkelobjektiv och en måttlig telezoom med en största brännvidd på 320 mm.

Solen hade ännu inte riktigt gått upp när vi gav oss iväg på cykeln. Stadens gator var insvepta i en mörk slöja som bilarnas strålkastare och gatubelysningen knappt trängde igenom med diffusa cirklar. Det var en vacker syn, som hämtad ur en dystopisk science fiction-film.

Redan i de första bilderna märkte vi att autofokusen fick kämpa för att hitta något att fokusera på. Vi bytte därför till manuell fokusering. Med Focus Peaking aktiverad såg vi ungefär var skärpan låg med ledning av de röda markeringarna i sökaren. Detta gav oss en viss kontroll över fokuseringen. Men när det är så dimmigt är allting mer eller mindre suddigt, så skärpan behöver inte ligga lika exakt som vanligt.

Vi ställde också in vitbalansen manuellt på ett lägre Kelvin-värde än vad kamerans automatik föreslog. Detta resulterade i en svalt blåaktig ton som passade riktigt bra till atmosfären under denna tidiga morgon. Dimma kan bli grumlig att titta på när färgerna är för varma, så det lönar sig att justera vitbalansen. Om du fotograferar i råformat, som vi gjorde, ska du inte vara rädd för att experimentera. Om du inte har ställt in en optimal vitbalans, kan du lätt justera den i efterhand.

Vi ställde in det lägsta ISO-värdet. På vår kamera var det 64, på många är det 100, vilket är en bra startpunkt. På så sätt undvek vi brus och kunde dessutom arbeta med längre slutartider, vilket förstärker dimmans diffusa effekt. Men det gäller att vara stadig på handen för att undvika oskärpa när man tar bilderna.

Efter en kort cykeltur var vi framme vid parken. Vid ingången möttes vi av en dimma som var så tjock att den bildade en vägg som var nästan omöjlig att se igenom. Det var ett gott tecken. Vi tog en bild av porten. För att komponera motivet symmetriskt använde vi rutnätet i sökaren. När vi senare redigerade bilden dämpade vi färgerna på de parkerade cyklarna för att skapa lugn i motivet.

Vi satte kurs mot en kanal med en vacker bro över. Vi tog en bild av det stämningsfulla motivet, men dimman gjorde det lite platt och endimensionellt. För att ge bilden djup och färg lät vi några höstgula blommor stå i förgrunden. Vi ställde in bländaren på maximala F2.8 för att göra blommorna oskarpa, så att bron fortfarande var bildens bärande inslag.

En halvtimme hade redan gått och vi fortsatte raskt vår promenad över bron och vidare till en damm där en pittoresk gammal båt i kinesisk stil låg förtöjd vid en liten brygga.

En flock gräsänder njöt av den lugna morgonstunden, som bara stördes av morgonpigga motionärer. Ändernas plaskande i vattnet skapade krusningar som kontrasterade mot det lugna, dimsvepta motivet. Därför använde vi nu stativet. Med kameran stadigt monterad kunde vi använda en lång slutartid för att släta ut vattenytan. Detta krävde en mindre bländaröppning, för annars skulle bilden bli överexponerad. Vi valde F22 och ställde till en början in slutartiden på 1,3 sekunder, men då fick vi rörelseoskärpa på änderna, så vi minskade slutartiden till 0,5 sekunder. Detta gav ett rofyllt motiv där den långa slutartiden förstärkte det något in otydliga och konturlösa uttrycket som dimman framkallade.

Trots att tiden var knapp valde vi att dröja kvar lite vid det idylliska motivet. Vi tog fram vår andra kamera och satte på ett vidvinkelobjektiv för att få med mer av landskapet. Men med det objektivet syntes inte dimman lika tydligt, så vi testade att byta till vårt teleobjektiv. När vi bytte objektiv såg vi till att hålla kameran nedåt och sätta på det nya objektivet snabbt, så att sensorn var blottad under så kort tid som möjligt. I dimmigt väder kan det ofta bildas imma på sensorn, vilket kan skada den och försämra kamerans bildkvalitet.

Med teleobjektivet på blev resultatet helt annorlunda. När vi zoomade till brännvidder över 215 mm framträdde dimman mycket tydligare. Den komprimering som ett teleobjektiv skapar visade sig ha en riktigt bra effekt på dimman.

Vi gick vidare i parken, där solen nu långsamt hade börjat sprida ett starkare – men fortfarande mycket diffust – ljus. Det var en prövning för kameran. Det suddiga landskapet lurade ljusmätaren att överexponera, så vi dämpade exponeringen från 0 till –0,7 med ratten för exponeringskompensation. Trots det fick vi i flera fall överexponerade bilder där detaljerna i de ljusaste områdena var urfrätta. Vi dämpade exponeringen ytterligare. Det gjorde bilderna lite för mörka, men det är att föredra framför överexponerade bilder. Man kan utan större problem öka exponeringen i ett bildbehandlingsprogram för att bevara detaljerna i både mörka och ljusa områden.

Timmen vi hade avsatt närmade sig sitt slut. Vi begav oss mot parkens utgång. På vägen ut tog vi ytterligare några bilder av parkens port liksom vi gjorde när vi kom, men den här gången från insidan. Exponeringen blev bra och den nu solgula dimman låg tät, med god hjälp på vägen av en lång brännvidd i vårt teleobjektiv.

De sista sekunderna tickade ner på stoppuret, och vi lämnade parken tacksamma över att vädergudarna hade gett oss en timme med fantastisk dimma. Samtidigt var vi upprymda över de fantastiska fotomöjligheter som vi hade fått bara genom att ta oss tid att utforska dimman med kamera och objektiv.