Det var fullt tryck i färgerna när man gjorde affischer på farfars tid, och då struntade man blankt i om hudtonerna blev korrekta och såg ut som i verkligheten. Kontrasten fick också gärna vara hög, så man tog lätt på ifall vissa mörka partier kanske blev helt svarta. Slutligen fick detaljerna gärna vara litet grovkorniga, så att det blev en känsla av serieteckning över det slutliga resultatet. Man gick med andra ord åt rakt motsatt håll från den naturliga look som många fotografer eftersträvar i jakten på det bildmässiga ideal som råder i dag.