Sony Alpha390

Test av Sony Alpha390

De nya Alpha NEX-kamerorna har cmossensor, ISO 12 800, tar sju bilder per sekund och spelar in video. NU FÖRSÖKER SONY MED ALPHA 390 ÖVERTYGA OSS OM ATT DET ÄR TOPPEN MED GAMMAL TEKNIK som ccd-sensor, ISO 3 200 och ingen video till nästan samma pris.

18 oktober 2010

Det var särskilt två saker som fick oss att falla pladask för föregångaren, Sony Alpha 350, när den kom våren 2008. För det första hade kameran en vridbar skärm som gjorde det möjligt att se bilden lodrätt uppifrån eller snett nerifrån. För det andra hade kameran den bästa autofokusfunktionen som vi dittills hade sett i samband med live view. Dessa två funktioner finns fortfarande hos Alpha390. Dessutom var Alpha350 en välfungerande kamera med riktigt bra bildkvalitet enligt dåtidens måttstock, och hela Sony-systemet utstrålade en ny kvalitet, självtillit och förnyelse, så det kändes naturligt att jämföra det med Canon och Nikon. Förra året kom avlösaren Alpha380. Den överraskade inte bara genom att sensor och processor var desamma, den var till och med försämrad på åtskilliga punkter som t.ex. svagare zoomoptik, sämre ergonomi, färre inställningsmöjligheter samt svagare blixt och batteri. Nu kommer Sony då med den tredje versionen i form av Alpha390 som tyvärr i grund och botten är identisk med den försämrade 380. Dock har handgreppet och därmed ergonomin någorlunda återställts till nivån hos Alpha350.

Åldern tynger Den bildalstrande elektroniken är oförändrad, på gott och ont. Exponeringen är säker. Ävenom det är enkelt att komma åt exponeringskompensationen behöver man den inte lika ofta som hos många andra kameror. Även den automatiska vitbalansen gör ett bra jobb även om den kan luras av en blandning av olika ljuskällor. Hudtoner träftas oftast fint. Färgmättnaden kan justeras upp till Vivid, men det behövs sällan.

Läs mer Läs HELA testet i Digital Foto för alla nr. 15 som finns i butik nu.

Kanske detta kommer att intressera dig ...

Kanske är du intresserad av